Monteverde, del 1
12-17 november 2006. Åter en resdag, Stefan tog barnen till poolen medan Malin
packade ihop, enklast så. Vi hade bokat en ’buss-båt-buss’ resa för att ta oss de
ca 2 mil fågelvägen till Santa Elena och Monteverdeområdet. Vi skulle över bergskedjan
som delar landet och på vars sidor vattendragen rinner ut i antingen Indiska oceanen
eller Karibiska havet. Resan flöt på bra och efter att först åkt en minibuss ner
till stranden och sedan en härlig båttur över sjön Arenal så återstod en färd med
en 4-hjulsdriven minibuss på slingriga, gropiga grusvägar upp i bergen innan vi
var framme ca 4 h senare (2 mil!!). Det var svalt uppe i bergen och med lite medhavd
matsäck och en del ritande så hölls humöret uppe på oss alla. Vi hade ett raststopp
på vägen och chauffören stannade även och visade oss en sengångare som satt i ett
träd utmed vägen. Efter lite festis och glass tog vi direkt en taxi till forskningsstationen
San Luis en bit bort där vi skulle bo de kommande 5 nätterna. Även här var vägen
krokig och ojämn men chauffören var trevlig och pratsam och vi hackade oss fram
på spanska så gott vi kunde. När vi passerade en hastighetsskylt 35 km/h så skrattade
han och sa att det finns ingenstans på den vägen man KAN köra så fort!
Väl framme hamnade vi i allas fokus. Det stod till och med på anslagstavlan
att en familj skulle anlända vid lunchdags. De hade inte några andra turister där
just nu och hade aldrig haft så små barn som gäster tidigare. Huvudbyggnaden i rödaktigt
träslag låg inbäddad i grönska med ett hav av blommande papegojblommor nedanför
altanen. Vi fick lunch i en stor sal med långbord och träbänkar. Klara och Stefan
gick sedan med för att välja ut var vi ville bo. Det var enkelt då Klara hittade
en våningssäng i ett av husen som låg strax intill. Vi fick ett stort rum där och
det bodde studenter runt omkring. Forskningsstationen ägdes av universitetet i Georgia
och studenterna var där för sista veckan innan terminen var slut. Förutom studenter
så bodde där just nu en ung amerikanska som hade 10 st frivilliga med sig från organisationen
Earthwatch. De inventerade fåglar och fruktbärande träd i kaffeodlingarna intill.
Personalen bestod av några permanenta och sedan en handfull frivilliga naturguider
från främst Europa. I vistelsen ingick så mycket guidning vi ville ha och flera
andra aktiviteter, t.ex så gick Klara och Stefan på insektsskola en förmiddag och
Malin var ute vid tre tillfällen med olika guider för att lära sig mer om djur och
natur. Stefan var ute med en duktig kille och tittade på fåglar en morgon. Vi blev
bemötta som en del i den stora familj som bodde där, inte minst av vår nya vän och
Klaras bästis, Sofia. Sofia var en underbar tjej från San Jose som jobbade där.
Det var något magiskt mellan henne och Klara och hon förgyllde verkligen vår tid
här. Hon lärde sig snabbt lite viktig svenska så som ’kolla, kolla myra’ och ’kissa’.
Det lustiga var att dessa nya bästisar fyller år på samma dag!
Vi tog det ganska lugnt här men det hände så mycket ändå. Studenterna avslutade
sin kurs genom att berätta om sina forskningsprojekt och en kväll bjöd de in alla
värdfamiljer ifrån byn med barn på ett knytkalas. Festen avslutades med ’pinjata’
och Klaras ögon var stora när hon ivrigt väntade på att paketet skulle slås sönder
och hon kunde rusa med barnen för att samla in godis som föll ner på golvet. Kul
att se att språk inte spelar någon roll för barn när de leker. Klara fick även dansa
lite med Sofia innan det var läggdags.